Nog är det märkligt vilken sorg man faktiskt kan känna efter ett djur. Gucci var vår älskade katt och det är nu mer än två år sedan hon dog.

Hon kom som 5-årig omplaceringskatt och hon var inte lätt att övertyga att vi faktiskt var reko typer.

Åtskilliga veckor gick innan vi blev hyfsade kompisar. Men med tiden uppstod en mycket stark och ömsesidig kärlek.

Hon fick cancer och det fanns ingen återvändo. Vi fick låta henne somna in. Jag höll mig lugn och värdig för hennes skull när vi var hos veterinären, men när vi kom ut i bilen brast allt. Det var inte bara en själslig utan också en kroppslig smärta.

Vissa djur sätter sig så in i norden fast i hjärtat.

Gucci var ingen knäkatt och ingen man bar runt på heller. Hon var min jobbarkompis, som alltid låg vid datorn eller bredvid mig.

Någon enstaka gång bar jag henne och det är denna känsla jag har kvar i mina händer när jag tänker på henne. Jag kommer precis ihåg hur hennes päls kändes och hennes doft. Det känns som jag verkligen bär henne.

Min finaste Gucci.

Jag har ingen bild på henne i telefonen, så det får komma imorgon.

Du har säkert liknande minnen om du haft något djur som gått bort.