Aciano har varit ganska toppig över korset och jag hade vant mig vid att han såg ut på det viset. Man blir lite hemmablind. Men på vårt förra träningspass upptäckte jag att han blivit alldeles rund och fin. Hur kan detta vara möjligt med det lilla jobb vi gjort. Jag blev djupt impad. Vi kör ju inte livet av dem precis på våra pass och tränar kanske 10-20 minuter 2-3 ggr/vecka.

Det är nästan omöjligt eller hur med en sådan utveckling? Men vi har tyckt att vi har gjort framsteg på varje enskilt pass. Då har det alltså inte varit inbillning utan vi har verkligen utvecklats.

Man ska träna på ett sådant sätt att hästen varje gång blir bättre. Har den inte blivit det har man gjort fel. Det pratade vi om på senaste Hanna-kursen.

Vi går framåt med små steg, men vi går framåt. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen, vem säger att man ska ha bråttom.

Vi ser på Estela också att hon har ändrat hela sin kropp. Hon ser yngre ut. Det är alltså möjligt att rida in och förbättra en 10 år gammal märr som fått tre föl.

Även Aciano och Bailarino har fått en stoltare hållning. Bailarino var fin innan också, men har blivit ännu grannare.

Bailarino är förresten kär i sin lillasyster för tillfället och kärleken är besvarad. De är sååå ledsna över att de inte får gå i samma hage.

Inatt får hela gänget komma in och torka upp. Det har regnat non-stop i ett dygn, eller mer. Fy f.. så trött jag blir på det. Lersörja redan i oktober. Neeeej, inte en sådan vinter till!!!

Det är nog bara människor i den här storleken som tycker det är kul.

#PRE #dressyr #AR #ridkonst #häst #ridning #regn #stall #höst

Så till den grad att Bailarino ställer upp sig vid pallen och undrar om inte Ingrid ska kliva upp. Ja, då har vi väl lyckats?

Han står fint så vi kan fixa och greja. Det är trick nummer 1 när man "skapar" en ridhäst. Spring inte iväg från pallen förrän ryttaren säger att det är OK att gå fram.

Idag var inte puckeln på ryggen, som han ser i spegeln, särskilt konstig heller. Han tittade lite de första sekunderna sedan var den också accepterad.

Det gäller att jag får honom lite ifrån mig. Han vill gärna sitta i knät på mig och då är det svårt att komma framåt. Efter ett par varv fick vi till även detta. Trick nummer 2 :-) gå självständigt.

Vi är mycket nöjda med vår lillebus.

Lindorna har gjort sin uppgift på Aciano och han var betydligt lugnare när jag la på gjorden. Jag spände den inte utan den fick bara hänga med plus att han fick ha lindorna samtidigt. Det finns hopp.

Roligt att pigga upp sig med dessa framsteg när regnet bara öser ner utan hopp om bättring.
  
  
 

Hingstarna upphör aldrig att förvåna oss. Jag trodde det skulle bli lite stök när de kom så nära stona, men ack nej som tur var.
Jag var beredd på några kraftmätningar mellan hingstarna, men ack nej igen.
De har gått kloss ihop och kollat läget.
Nu går de och betar lugnt och fint.
Puh! Då andas vi ut och tar det lugnt vi också.

Idag satte vi tyglar på cavemoren. Så blev det något nytt och spännande.
Uppsittning på Bailarino är helt odramatisk och han lyssnar på ryttaren när det gäller gas och broms. Mycket bra att veta ;-)
Det mest intressanta för dagen var det underliga monstret i spegeln som nästan ser ut som en häst men som har en megastor puckel på ryggen.
Baila har väl aldrig sett en häst med ryttare på nära håll kom vi på. Han tittade men lyssnade ändå på oss.
Ingrid red 5-10 minuter.

Det var inte helt lätt att fotografera eftersom han var övertygad om att jag hade något mumsigt i telefonen.

Nästa steg för Aciano blev att Ingrid gick bredvid och använde tyglarna. Man kan ju tycka att det är en petitess, men det är det inte alls.
Han tyckte att det var lite mysko först.

Det gick prima när han förstod finessen.

Vi har byggt ihop hagarna till tjejerna så de har massor av mat. Inget hösilage ikväll!

Killarna går nära så det blev lite uppvisning från bådas håll. Det lugnade snabbt ner sig och nu betar alla fridfull.

Den alldeles speciella doften av hösilage spred sig i stallet idag när t o m jag fick ge med mig och inse att det drar mot vinter. Jag har liksom hållit kvar förhoppningen om en evig sommar/höst in i det längsta, men gårdagens ösregn fick mig att inse fakta.

Killarna står inne i natt och stona har inte mycket att tugga på i den hage de går för tillfället. Vi ska öppna upp mot fet-hagen om någon dag.

De behöver lite hösilage för att vänja in magen för den underliga kost de ska leva på under vintern. De behöver knappast det för att de är magra och eländiga :-) Alltså blir det ytterst liten mängd, men jag tror ändå det gör nytta för omställningen. Vi hade lite kolikkänning på ett par hästar för några år sedan när vi ganska abrupt fick stalla upp då vädret svängde utan förvarning och det blev alltför blött ute. Det enda jag kan tänka mig som orsak var att de fick hösilage och halm utan invänjning.

I fjol började vi med hösilage i mitten av september, så det här året har varit fantastiskt fint.

Gårdsplanen flöt igår. Våra stackars killar gick ute. I och för sig upphörde regnet vid midnatt, men lite synd om dem var det.

Jag bäddade med fin halm i tjejernas skjul. Med hö i magen och ren halm i "sängen" överlever de alldeles säkert. Min ambition är att ha dem ute en bit in i november. Hoppas, hoppas!

Vi var barnvakter i helgen, med övernattning. Lillpågen åkte hem igår kväll. Det blir så rysligt tyst och stilla i huset.
Han rastar oss ordentligt och massor med frisk luft får vi på köpet.
Katterna har börjat vänja sig. Putte är försiktigt nyfiken. Befinner sig på behörigt avstånd, men följer gärna med och kollar vad vi gör.
Allt med hjul är av största intresse. Åka fyrhjuling är toppen.
Men nu är det ju ryttare han ska bli tänkte mormor.
Vi tränar. Aciano är helt klart intresserad av sin kommande ridkamrat. Lillpågen la sig på rygg framför Aci och funderade på förslaget.
Jag tror det blir bra det här ;-)

Det är lätt att ta till starkare medel än vad som behövs. Speciellt när man handskas med hingstar. Tror jag i alla fall...

Jag har en gammal kapson, med kedja, och den är ganska sladdrig och far omkring. Alltså inte så bra om hästen är uppspelt. Jag köpte en ny fast, typ serreta, och hästarna tyckte bättre om den. Men den är hård och känns tämligen oförlåtande.

Ibland behöver man för sin egen del känna att man har ett redskap som inger respekt. Eller? Om man sedan tänker lite logiskt är det ju så att det behövs minst tre-fyra starka män att hålla en hingst som löper amok. Fast känner man sig säker med sitt redskap utstrålar man lugn och säkerhet och det gör att man troligen inte hamnar i någon farlig situation.

Nu tycker jag att mitt/vårt förhållande till hingstarna är så bra att jag/vi inte behöver starka medel utan tvärtom är det spännande att se hur mycket förtroende vi kan ge dem.

Den fasta ridkapsonen börjar kännas lite för insnörpt runt nosen och när jag tittar på foton när jag tränar Bailarino finns det i princip inte ett enda foto där longerlinan är sträckt. Varför ska jag då ha en så skarp sak på honom?

Idag var min plan att ta cavemoren, utan tyglar för enkelhetens skull. Ingrid  skulle få rida Baila några varv och hänga med full tyngd på Aci.

Det gick prima. Baila blir lite nervös och tuggar på linan, vilket är ännu lättare när inte munnen är hopsnörpt av en hård kapson. Men han stod helt stilla när hon satt upp. Vi gick några steg, sedan satt Ingrid av. Han står stilla då också. Jag gick några varv och så gick vi tillbaka till pallen. Ingrid sitter upp igen och så går vi ett par varv i skritt. Lugnt och fint och han står still när hon sitter av. Yes!

Man måste våga ge dem ett förtroende. Varken Ingrid eller jag hade en tanke på att hingstarna skulle missbruka vårt förtroende.

Det är ju också så att vi inte sitter upp förrän vi etablerat ett sådant förtroende. Det finns ingen anledning.

Aci är också superkänslig och kommer att kunna ridas med tanken och ett andetag. Som Ingrid sa "man kommer att kunna få honom att gå framåt med tanken av att lägga till överskänkeln".

Vi kör inte det snabbaste sättet att rida in hästar, men vi är rätt stolta över det vi åstadkommer. Vi har blivit ett bra team Ingrid och jag. Tidigare hade jag ridit in Figaro och Aguila. Tillsammans har vi klarat av Bianca, Estela, Azora och nu Futura, Bailarino och Aciano. Vi är ostoppbara   

Då var det klart och lilleman är ridhäst :-) Jag körde först skritt, trav och galopp på lina och han var lika duktig idag. Sedan fick han ställa sig vid pallen och Ingrid hängde över ryggen på honom och klev sedan upp och av några gånger. Han stod där stilla och fint. Gnagade på linan gjorde han förstås för lite konstigt var det, men han såg väldigt nöjd ut när han förstod att det var bara detta lilla vi ville. "Jaha, hon ska bara sitta där. Ja men då så."

Efter det gick jag några rundor med honom så han fick processa det som hänt. Och processa gjorde han. Han funderade och var helt trött. Gick och klippte med ögonen. Jag stod stilla med honom och höll bara min hand på hans panna ett bra tag. Han njöt. Har nog aldrig sett honom så nöjd och stillsam.

Först en fin travbild och efter det tre galoppbilder.

Nöjda kompisar.

Aciano fick på sig TTeam-lindor för att hjälpa honom förstå det där med sadelgjord. Han bev väl söt i presentförpackning?

Jag kan hänga på hans rygg och tyngden bryr han sig inte om. Men när jag drog i "gjorden" blev han genast mer på sin vakt. Jag provade maglyft med händerna och det gillade han. Ett par veckor med det här arbetet kommer att göra underverk.

Bara den lilla hjälpen från en mjuk linda fick honom att trampa in under sig ännu bättre.

Vi är smällnöjda med våra killar