Facebook översvämmas av bilder på djur som föder. För mig är det helt otänkbart att sitta och fotografera och lägga ut bilder på våra födande ston. Det är en så tät, tyst och nästan magisk stämning i stallet när ett föl föds. Det känns helt fel att störa med en kamera. Det enda man hör är de andra hästarnas tuggande, men i övrigt är det knäpptyst.

De ston som vill ha hjälp av mig får det. De som vill att jag går tillbaka in i huset lyder jag också. Givetvis har de inget val om något skulle gå snett, men så länge de klarar sig själv stör jag så lite som möjligt. Tack och lov för övervakningskameror.

Nu är det säkert många som tycker att jag är löjlig, men jag är helt övertygad om att djur har samma behov av privata stunder som vi. Respekt för livets underverk för det är det varje gång jag ser ett så gigantiskt liv pressas ut. Ofattbart att det fått plats där inne. Fyra lååånga skrangliga ben som nu ska få fäste och bära. En liten mule som måste hitta maten snabbt för att få antikroppar. I det fria skulle den lille behöva kuta iväg med mamma efter bara någon timma.

Vi har ett par ston som har kvar instinkten att äta upp efterbörden för att sopa undan spåren av förlossningen. Det ser ganska osmakligt ut och är inte nödvändigt hos oss så där brukar jag ingripa :-) Samtidigt är jag imponerad över att vissa instinkter finns kvar trots att vår hästras varit domesticerad i så ofantligt många år.

Som jag saknar föl. Vi måste nog se till att det blir ett par nästa år.

En kavalkad med små godingar från tidigare år.

Ibland är det bara en sådan stämning i luften att det liksom inte går att vara missnöjd :-) Jag tog upp Estela till stallet och vi hade en liten träningsstund och slipade på formen.

Vi träffade Mr Snigel på vägen och Estela fick beta långt fint gräs.

Det var något speciellt med ljuset ikväll. Vi har fått 13 mm välbehövligt regn och växterna var lika förtjusta som jag. Estela njöt när hon mumsade.

När jag gick upp mot gården tänkte jag att jag har det allt bra fantastiskt fint. Greppade mobilen och fotograferade. Jag kan ju alltid ta fram de här bilderna i december-januari när livet ter sig tröstlöst och påminna mig om att det blir fint igen.

Plockade mina första egna liljekonvaljer.

Efter att ha satt ytterligare en amaryllis i vas, plus mina liljekonvaljer fanns det inte en chans att känna sig gnällig.

Vi har tidigare haft tre mindre hagar bredvid stallet. En använde vi till sto med nyfött föl när de släpptes ut de första dagarna och de andra två var gästhagar. Hingstarna har fått gå och beta i "fölhagen" några dagar. Eftersom vi inte har så många kurser längre tyckte vi det var läge att inkludera de två gästhagarna i hingstarnas lyxhage.

Men kära nån så tungt det är att slå ner 2,20 m stolpar. Ja, de ska ju inte ner 2,20 i marken, men ca 50 cm ska ner i hård lerjord. Stackars maken är helt mör i armarna. Jag står och håller stolpen, stabiliserar den, riktar den och mina händer är lite lätt mörbultade. Det känns som när en kroppsdel har somnat och sedan vaknar till liv igen. En lite kittlande känsla i handflatan.

Men fint blev det. Kenneth har hållit värmen i den isande vinden. Han har tappert hållit på hela eftermiddagen med att skruva i hållare och dra eltråd. Det är ju alltid så att man tror att jobbet är klart. Det är bara det där lilla sista. Som visar sig ta 5 timmar eller så.

Bailarino rensar remsan där vi breddat hagen. Inget gräs ska förfaras.

Aciano gick rätt på desserten.

Nu håller de sig mätta och nöjda någon timma.

Hästarna går ute och mår toppen och jag kan lägga tid på annat intressant jobb tillsammans med dem istället för att mocka.

Igår kom Ingrid och vi tränade Estela, Futura och Azora. Alla med sadel på. Futura är inte redo att sitta på än på ett tag, men det hindrar ju inte att jag gör lite arbete från marken med sadel på. Hon var tämligen okoncentrerad och jag insåg att hon nog inte riktigt fattat att jag lagt på henne en sadel. Jag råkade få ut henne på för lång lina och då först kom hon på att det satt en grej på hennes rygg. Det blev broncostuk med skutt och hopp. Det var inte alls meningen. Turligt nog satt sadeln på plats och inget hände. Det hade varit väldigt trist om hon blivit rädd och fått en dålig upplevelse av sadeln. Det vill jag absolut inte.

Estela skötte sig fint och Ingrid kunde göra ridövningar med mig som longör. Estela har verkligen blivit stabil. Hon som var så nervös när vi började. Tyckte det var pest och pina bara vi skulle ta ner stiglädren på högersidan. Vänstersidan gick däremot hela tiden bra. Nu känns hon hur trygg som helst.

Azora var en aning halt på ett bakben efter att vi släppt på bete. Inget allvarligt, men jag har låtit henne vila. Nu ser hon helt fräsch ut igen.

Ingrid red först med mig som hjälp för Azora från marken. Hon behöver stöd och hjälp med formgivningen fortfarande. Nu är hon dessutom allmänt tjock och stel efter att bara ha vandrat runt på betet. Efter ett tag kopplade jag loss min lina.

Jag tyckte det såg riktigt bra ut. Fick för mig att fotografera, vilket vi inte gjort tidigare. Då först såg jag att hon trampade inte alls under sig med bakbenen. Tänk så lurad man kan bli när alla ben är i rörelse. Jag tycker ändå att jag har ett rätt bra öga för rörelser. På fotona var det mycket avslöjande att hon bara satte bakbenen rätt ner.

Vi gick tillbaka ett litet tag med mig vid sidan och sedan red Ingrid själv igen och hjälpte Azora genom att använda spöt. Att knacka uppe på korset gjorde inte så stor effekt men att stryka lätt över inner bak blev genast bättre. Hon trampade fram 50 cm och bilderna visade en häst i bättre balans.

Idag har jag jobbat från marken enbart och nu börjar hon ta spöhjälperna för direkt och indirekt tygel fint. Jag jobbade även med tyglarna där jag går i skänkelposition och det gick jättefint. Hon ökade och minskade volten lätt. Jag försökte med enhandsfattning, men där måste jag öva mer. Inte lätt det där.

Sedan tränade vi på att hon ska stå helt lös i stallgången när jag håller på med henne. Det gick också bra. Hon verkade så nöjd efter passet i ridhuset. Men hon är en pärla den damen. Lugn och fin i alla lägen.

På bilden ovan har vi precis börjat och bilden visar en lite motsträvig häst. De andra tre bilderna visar en alltmer avspänd Azora.

Igår bestämde vi oss för att vi skulle ta in hästarna på stall över natten p g a diverse brasor och fyrverkerier. Men nu bar det sig så att vi satt och käkade med dottern och hade så trevligt, tiden rann iväg.

Vi kom hem lite över 21 och började med hingstarna. De blev helt överlyckliga när första damgänget anlände. Fortfarande lugnt och fint ute. När vi tog de sista fyra då brakade det loss i Åstorp. Ett praktfullt fyrverkeri lyste upp himlen när vi promenerade mot stallet. Men har man nu en PRE ligger det i generna på dem att gilla sådana spektakel. Spanjorer verkar panga av raketer i alla lägen och hästarna "har det i blodet" att inte bli rädda tror jag.

Vi traskade mot stallet och hann se hela showen tillsammans med Azora, Futura, Ninfa och Divina. Riktigt vackert.

Det är ju inte klokt så fort man vänjer sig vid att de är ute och det kändes helt konstigt att gå ut och mocka idag. De har faktiskt bara varit ute en knapp vecka. Hästarna var också lite ovana märkte vi. Jättesugna på gräs och de ville ut fort, fort.

Men jag hann raspa småtjejernas hovar först. De är i växaåldern och det sprätter av reflexer i benen på dem. Jag är lagom svettig efter Divina och Cassiopeia. De har varit svåra med bakhovarna ett tag och jag tror det är när de växer. De är lite högre bak och allmänt ojämna i kroppen. Men idag var de hyfsat duktiga och jag fick gjort alla 8 hovarna.

Grabbarna Grus i bustagen.

Äsch nu skiter vi att bråka. Nu äter vi.