Jag jobbar nästan alltid hästarna ensam och har alltså ingen som petar i vad jag gör eller kan hjälpa mig. Det är inte lätt att se vad som händer bak när man går där framme vid hästen. Ikväll bad jag därför att Ingrid skulle titta när jag jobbar och filma mig.

Nyttigt, nyttigt och många bra ideer föddes. Jag tyckte t ex att Azora ibland har lite dålig framåtenergi. Så visade det sig att det var jag som var trög, inte hon. Mina ben går långsammare än hennes. Jag måste följa hennes bakben bättre. Där fick vi en nöt att knäcka.

Men däremot fick jag till lite enhandsfattning. Det funkade mindre bra härom kvällen. Då körde vi mest in i väggen

:-)

Här har vi i alla fall samma vinkel på våra bakben. Mer sådant tycker nog Azora. Matte lovar att öva på att bli mer energisk.

Vackra Estela och Ingrid

Här är det också gemensam bakbenskoordination som krävs, men det ser annars prima ut. Trots suddigt foto.

 

Facebook översvämmas av bilder på djur som föder. För mig är det helt otänkbart att sitta och fotografera och lägga ut bilder på våra födande ston. Det är en så tät, tyst och nästan magisk stämning i stallet när ett föl föds. Det känns helt fel att störa med en kamera. Det enda man hör är de andra hästarnas tuggande, men i övrigt är det knäpptyst.

De ston som vill ha hjälp av mig får det. De som vill att jag går tillbaka in i huset lyder jag också. Givetvis har de inget val om något skulle gå snett, men så länge de klarar sig själv stör jag så lite som möjligt. Tack och lov för övervakningskameror.

Nu är det säkert många som tycker att jag är löjlig, men jag är helt övertygad om att djur har samma behov av privata stunder som vi. Respekt för livets underverk för det är det varje gång jag ser ett så gigantiskt liv pressas ut. Ofattbart att det fått plats där inne. Fyra lååånga skrangliga ben som nu ska få fäste och bära. En liten mule som måste hitta maten snabbt för att få antikroppar. I det fria skulle den lille behöva kuta iväg med mamma efter bara någon timma.

Vi har ett par ston som har kvar instinkten att äta upp efterbörden för att sopa undan spåren av förlossningen. Det ser ganska osmakligt ut och är inte nödvändigt hos oss så där brukar jag ingripa :-) Samtidigt är jag imponerad över att vissa instinkter finns kvar trots att vår hästras varit domesticerad i så ofantligt många år.

Som jag saknar föl. Vi måste nog se till att det blir ett par nästa år.

En kavalkad med små godingar från tidigare år.