Jag hade ett citat på min fb för någon dag sedan om att man ska vara rädd om det lilla i livet för en dag inser man att det var det som egentligen var det stora i livet.

Det kan vara den där lilla kattungen man får hålla, eller några steg i perfekt harmoni med sin häst eller som idag när jag fick nöjet att vara barnvakt åt vårt lilla barnbarn.

Han var rysligt trött. Efter en slurk "välling" somnade han i min famn i soffan. Vi halkade oss längre och längre ner i de mjuka goa dunbolstren. Drog mohairfilten över oss och så låg jag och halvsov med hans lilla varma kropp intill mig. Hans sammetsmjuka och varma hjässa mot min kind.

Efter en rejäl sovstund vaknar han och tittar forskande på mig. Ungefär som "vem tusan är nu den där tanten? Jovisst, det är ju mormor" och så får jag ett härligt leende och en harang fullkomligt obegriplig monolog. Den här sortens små stunder i livet är de som alltid stannar i minnet.

Idag är det vintersolståndet och NU vänder det!

    Capitano G och hans pappa, Utrerano VII