Vad har nu detta med hästar att göra. Ingenting, jag bara kom att tänka på min farfar idag när jag såg en bild av Sankta Maria sinnesjukhus på en facebookväns sida.

Läs den här artikeln först:

http://hd.se/helsingborg/2005/02/25/en_sluten_vaerld_inpaa_stadens/

Farfar fick sin diagnos i en tid när det inte fanns bromsmediciner och prognosen var usel. Sjukdomen bröt sakta men säkert ner honom och förändrade honom totalt, både psykiskt och fysiskt. Från att ha varit en glad gamäng med glimten i ögat förvandlades han till en paraniod och elak man.

Vid en eller kanske ett par tillfällen, jag har svaga minnen från den tiden, hamnade han på Sankta Maria. Det var ett hemskt ställe att träffa honom på. Jag kommer ihop att jag var så rädd när vi skulle dit. Psykvården då och nu är väsensskild. Detta var någon gång runt början av 70-talet. Det måste ha varit precis innan de reformerade sättet att behandla patienterna, som det står om i artikeln.

Sjukhuset var och är ett vackert område. Som en egen värld innanför murarna. Numera omgjort till fint bostadsområde. Den fina miljön dolde eländet bakom väggarna.

Farfar betedde sig märkligt emellanåt och vid ett tillfälle var han ute och hotade bilar med yxa. Jag har för mig att det var efter att farmor dog. Det var så hemskt. Vi åkte förbi huset med skolbussen, flaggan hängde på halv stång för farmor. Den var alldeles trasig och jag kommer ihåg att man skrattade åt det på bussen och jag tyckte det var så förfärligt ledsamt. Det var min roliga farfar som blivit så tokig.

När vi hälsade på farfar på sjukhuset såg jag en gammal lärare jag haft i lågstadiet. Han var också inlagd. Han och hans fru miste båda sina döttrar. Hans fru blev aldrig sig lik och sedan blev han också sjuk. Jag kommer ihåg att vi tyckte illa om honom för han var så kramig. Antagligen blev vi barn något slags substitut för hans egna förlorade döttrar, men inte förstod vi det då. Visst, så ska det ju inte vara heller förstås. Men ibland är livet inte snällt mot folk. Snuskgubbe var han troligen inte. Bara väldigt ledsen och ensam.

Nu är de inte ovänner längre. Idag var Tuss över sig av lycka för hon skulle få följa med Putte på jakt. Hon for ut genom dörren och Putte gick sakta efter henne.

Jag stod och tittade på dem i köksfönstret och Tuss är så himla energisk. Putte gick bakom henne och bara tittade. Efter ett tag kom de in igen och Putte tittade på mig med bedjande ögon "Kan ni inte skicka tillbaka henne? Hon är ju helt värdelös att ha med på jakt. Hon klapprar med tänderna och snackar hela tiden". 

Precis så är det :-) Det duger ju att låtsasjaga i köket och hålla sådan låda, men i trädgården blir det inte mycket fångat. Koltrastbefolkningen är intakt. Till min stora glädje.

Lilla gumman.

#katt