Ja, det är frågan man måste ställa sig i all hästhantering. Vid mitt första träningspass igår stod det helt klart att en förvirrad ledare leder till en förvirrad häst :-) Helt plötsligt skulle vi göra på ett annat sätt än vi tidigare gjort och jag förstod "nada". Stackars Aciano blev lika snurrig som jag. 

Egentligen har jag gjort precis den här lektionen i vår NH-träing, men fick inte in i mitt huvud att det var såhär enkelt nu också. Jag fick till allt ungefär tvärtom mot vad det skulle vara, men efter att ha tittat på ett par ryttare till gick det upp ett Liljeholmens och sedan blev allt klarare och pass tre gick tämligen galant. Aciano är en mild och fin herre och tog det hela med ro efter att ha backat och stegrat sig ett par gånger. Pass nummer två kom vi båda till ro och han fick visa hur duktig han kan vara.

Summan av kardemumman skulle bli att hästen aldrig ska lägga sig på kapsonen/bettet och att vi aldrig ska använda handen som stopp och styrning utan istället ha vår kropp som hjälp i samarbetet. Det lustiga är att vi tränar vår ridning, våra vikthjälper och vår sits även från marken. Extra viktigt för oss att lära oss, med ett gäng unghästar som ska startas så att de redan från början lär sig tolka våra hjälper och att vi kan behålla fjäderlätta signaler. Då blir kommunikationen mycket trevligare för alla parter.

Våra stallkatter övar på att bli innekatter

Kan inte påstå att det varit särskilt svårt att få dem att ställa om. Men de vill ut och härja när skymningen faller. Dock är de tacksamma om vi öppnar dörren vid midnatt igen. Givetvis får de springa ut när de vill och vill de stanna ute hela natten går det också bra. Ska de bli så grymt lata får vi nog skaffa ersättare i stallet. Möss, sorkar och annat oknytt lever väl loppan nu.

Just nu har Tiger klubbat mer Kenneth i soffan (inte särskilt svårt) och Putte gör sitt bästa för att trycka ner tangenterna till mig. Tror han vill säga att jag också ska inta en soffa. Dags att hålla låtsasvilohelg efter en arbetshelg.