Så är det ju med hästhantering. Tyvärr är det inte så enkelt att man kan ta en väluppfostrad häst och tro att det kommer att förbli så för all framtid, om man själv är en dålig ledare. Det kan också vara precis tvärtom. Den häst som är helt omöjlig i en persons händer kan vara en dröm med en annan ägare. Tro inte att det är enkelt :-)

Jag kikade på Ponnyakuten och det var väl ungeför samma program som nr 1 i serien. Samma avsittningar och tjurrusningar när de små illbattingarna visade upp sina konster. Snigeltempo, det var inte mycket vi fick lära oss. Men jag blev lite rörd när Jan Brink kom med sin fina häst och lät flickan prova att rida en lättriden häst. Jag måste säga att det är underbara ungdomar de hittat och jag hoppas de kan få hjälp under programmets gång.

Förhoppningsvis tittar även blivande ponnyföräldrar och lär sig en del om vad man ska tänka på när man köper ponny/häst till sitt barn.

Att skicka sin häst på "uppfostringsläger" utan att själv följa med är helt förkastligt i mina ögon. Det säger jag redan i första stycket. Det beror helt på vem som hanterar hästen. Och jag tycker synd om hästen som sedan återvänder till sin ägare, som ju inte lärt sig ett smack om ledarskap eftersom de inte jobbat tillsammans. Det måste kännas frustrerande för hästen.

Det är en evigt pågående utveckling att ha häst. Man blir aldrig fullärd och man kan alltid finjustera det man redan kan. Visst vill man ha så små signaler som möjligt i sin kommunikation?

Tre av våra uppfödningar:

  Figaro, den vilde o vackre

 

Rombo, sötnosen

Corredor, unghingst som handhäst i de djupa finska skogarna