Leadership is based on inspiration, not domination; on cooperation, not intimidation.

William Arthur Wood

Det har han rätt i, eller hur? För mig bygger ledarskap på ömsesidig respekt. Vi har åtta ston i vår flock. De är mellan 2 och 15 år gamla. Aguila är ledarstoet och aldrig, aldrig, ALDRIG NÅGONSIN skulle någon av de andra damerna springa på Aguila. Hur tossiga, uppspelta eller rädda de än blir. Så varför ska jag acceptera att de gör det mot mig?

Vill man gå djupare i just detta problemet och bli lite hemmapsykolog så vill jag påstå att de som låter sig fösas runt av sin häst ofta låter människor också fösa runt sig. Nu blev det lite jobbigare. Det vill vi kanske inte se.

Ledarskap är lika med säkerhet dessutom. 5-600 kilon som far runt med mig är ohållbart och livsfarligt.

Jag läste en klok blogg, som också reagerat på Ponnyakuten, och hon skrev om utevistelse, mat osv. För mig är det självklart att hästarna går ute och i flock. Överenergiska hästar, p g a för lite motion, utan sällskap av andra hästar, för mycket mat är förstås svårare att samarbeta med. Det kryper under skinnet på dem om de inte får ut och rasta sig i en hage. De allra flesta överskattar vad deras ridning gör för hästen. En timmas ridning är inte mycket mer än vad en häst i flock presterar under en dag i hagen, lugnt promenerande. Det kräver inte en massa kraftfoder.

Jag ser kraften de har när våra hingstar drabbar samman i lek. Tänk att möta en sådan stöt. Jag skulle blivit mos. Att ha två vuxna hingstar tillsammans kräver lite tankeverksamhet av oss. Vi kan inte ha ston i hagen precis bredvid dem. Det spelar ingen roll hur snälla de är med oss om vi leder dem förbi ston. När vi väl släpper dem i en hage tar instinkterna över och då är de starka. Jag lovar. Vi får väl se hur det går framöver. Det finns inga garantier att det fortsätter att fungera. Våren är inte här än, men än så länge har de varandra och de har väldigt trevligt tillsammans.