På onsdagskvällarna har vi ett hundagilitygäng i ridhuset och de verkar ha så himla kul. Jag satt på kontoret med min bokföring och hörde vilket tjo och tjim det var i ridhuset. Jag blev lika glad jag av att bara höra på dem.

Sedan läste jag Evisens blogg (Figaros matte) och då blev jag helt varm om hjärtat. Evisen berättade att Figaro inte tyckte det var kul att gå till ridhuset härom kvällen och gick dit lite motsträvigt, men när de väl kom dit så var där en tränare och då blev han hellycklig och knatade bort för att hälsa på tränaren. Evisen hade inte hjärta att berätta för honom att de inte var de som skulle träna utan lät honom hälsa och sedan "låtsastränade" hon också med Figaro och han var så nöjd.

Då blev jag lite rörd över hur fint han har det "vår" lille Figge. (Figge är son till vår alldeles egen överste Hathi/Aguila).

Ibland undrar jag hur hundägare i USA tänker. Hoppade in i ett Cesar-program och såg en matte sitta och vara så ledsen över att hennes lilla minihund domderade hela huset och bet folk och "skulle man kanske dra ut tänderna på hunden så att den inte kunde bita folk". För hon älskade ju sin hund så mycket....

Hu, nu blev det så att hon lämnade hunden till Cesar som gjorde "folk" av den och den fick behålla sina tänder.
Happy ending!