Carina Blom skrev ett högst relevant inlägg på sin blogg och nu har en ny spännande debatt tagit fart på blogg och Facebook.

Läs hennes inlägg här:

http://www.legendariopre.blogspot.com/

Många intressanta kommentarer finns på FB. Bla säger "någon" att vi ska bevara mångfalden och rasen har blivit som den blivit på grund av att man i Spanien betäckt med lite av varje. Vad jag förstår så tycker du inte att det är så himla noga att höja kvalitetskravet på avelsgodkännandet. Jag kan ha missförstått. Jag tror och hoppas det?

Jag kan hålla med om att rasen blivit så bra som den är pga gott avelsarbete i Spanien, men frågan är om vi har samma kunskaper som spanjorerna har om sin ras. De har trots allt hållit på några hundra år mer än vi har här i "lilla Svedala".

Vi måste ta in i beräkningen att man inte är så himla pjåskig med avkommorna. Många föl och hästar slaktas t ex för att de inte passar in i ramen.
När fuxfärgen inte var godkänd slaktades dessa föl eller såldes utan brännmärke som andalusier.

Har man 20-30 föl per år så kan man nog göra så om det kommer fram föl som ser ut som kameler p g a fel hingstval. Men det har ju knappast vi råd med, eller hur. Vi, på vårt stuteri, har fått fyra föl som mest på ett år och vi vill att alla ska vara perfekta. Jag skulle aldrig riskera att prova en hingst som jag inte vet om han håller måttet. Vad skulle jag göra med de fölen om det går fel?

Det är ju ännu viktigare att vi gör rätt när vi håller på att bygga upp en ras, för det är väl det vi gör i Sverige? Vi har ett fåtal avelsdjur bara, jämfört med Spanien.

Vi får inte glömma att det finns tusentals PRE-hästar i Spanien som inte ser ut som PRE. Alla som åkt runt och letat häst där håller nog med mig.

Vi tittade på flera hundra innan vi köpte Ninfa och det var hur många som helst som jag inte skulle tagit emot om jag så fått betalt för det. Då var det även på de fina och dyra stuterierna.

Jag tycker att vi ska höja kraven och kämpa vidare för att få så bra PRE som bara är möjligt. Fel blir det ändå ibland om individer inte passar ihop, men vi kan ju försöka göra så rätt som det går.

Vår Ninfa och min gubbe.

Den stolta modern ett par år senare. Här med Aciano.

Aciano.

Jag har fler tankar om detta, men det här får bli början...