Direktlänk till inlägg 16 november 2010
Jag skrev om vårt omöjliga halvblod i förra inlägget och jag får göra ett inlägg till hans minne. Han var en svår häst och lärde oss massor. Otroligt intelligent och jag har många hästar att jämföra med.
Han lyckades alltid ta fram mina sämsta sidor och antagligen var det därför jag hade så svårt för honom. Det är aldrig trevligt att få sina sämsta egenskaper speglade, även om det är nyttigt.
När jag hade ringt och beställt avlivning skulle jag köra ett ärende och hade då Katherine Jenkins CD i bilen och jag förknippar alltid denna sång med Mandingo och blir alltid lite sorgsen till mods när jag hör den, även om den är vacker. Han levde med oss över 10 år och gör väl egentligen det fortfarande. Han var den typen som satte avtryck i själ och hjärta. Vi fick många goda skratt tillsammans samtidigt som det var blod, svett och tårar också.
Snygging! 19-20 år gammal, men i sitt eget huvud unghingst!
Här tillsammans med Rob, på en kurs för Anna Twinney. Mandingo gillade Rob skarpt och de två hade passat som hand i handske. Vi försökte ge bort honom, men de personer som skulle kunnat klara av honom hade ingen möjlighet att ta honom. Att sälja honom var aldrig aktuellt. Han var då 20 år och vi ville att han skulle få stanna hos den som tog honom. Alltid stor risk att en sådan häst blir en "vandrare" och det var inte det sätt vi ville att han skulle sluta sina dagar.
"Dingomannen" du lärde oss massor och jag får väl tacka dig trots allt... och jag spelar min minnessång med K Jenkins för dig.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 |
7 | |||
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | |||
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | |||
22 | 23 |
24 |
25 |
26 |
27 | 28 | |||
29 | 30 | ||||||||
|