Jag fick några foton från Spanien på våra småkillar. De hade fått komma in i stallet och stå på box. Rombo hade kliat av sig lite päls och då fick båda komma in och bli pysslade med. Rombo hade duschat för första gången i sitt liv och skötte sig fint.

Rombo, som onekligen ser lite pälslös ut under ögonen. Det stora vita i pannan är hans rutertecken och ska alltså vara där.

Capitano.

De ser stiliga ut och jag ser fram emot fler bilder. Blev utlovad några till i rörelse. Jag tackar Veronica!

Vi har låtit träd växa upp längs med hagarna som gränsar till en grusväg. Vi har noga underhållit dem och klippt grenar och fixat och stammat upp dem. De ger lite skydd för hästarna plus att det ser trevligt ut.

Vägen går på vår mark, men kommunen har servitut att få köra där till en dumpningsplats för träd, grenar mm.

Döm om vår förvåning när vi släpper ut hästarna och det står två oranga gubbar och sågar träd av glatta livet. Vi höll på att få krupp. Kenneth sprang ner till dem och under tiden han sprang de 200 metrarna föll ytterligare något träd.

Jaha, är detta er mark? Det hade vi ingen aning om.

Jag blev TRÖTT!! Tror ni vildväxande träd stammas upp av rådjuren eller...? Som tur var hade de börjat inne mot en dunge och där finns en del andra träd också, men ändå.

Det är andra gången under den tid vi bor här som de har gått lös på våra växter.

Igår var det stora stöparedagen hos Lena Scott/Sassagården. Vi inledde med smaskig fika och fick Lenas goda hembakade frallor. http://sassagarden.zoomin.se/

Sedan blev det till att springa utan av bara den, mellan ljusstation och dopparegryta. Vi tog i så vi nästan kräktes och jag åkte hem med 7 kg ljus. Det var kanske lite i överkant, men det är fina presenter och de brinner fantastiskt vackert utan att rinna.

Alexandra doppar knubbar. Klumpen i botten är muttern, som håller ljusen raka och fina. Den klipps bort sedan, men det förstod ni kanske redan...

Lena skär bort muttrar på mina knubbar.

Full fart. Vi höll värmen och jag var präktigt trött när jag kom hem.

Kenneth var duktig och mockade, men en del fanns kvar till mig när jag kom hem. Nu kunde ju detta mycket väl räckt som söndagsprojekt, men Alissa-lastträning fanns också med på schemat.

Nu hade hon gått från att vara rädd till bara istadig och då blev jag lite mer bestämd. Två timmar senare var vi båda genomsvettiga, men inte arga eller irriterade och definitivt inte rädda (inte någon av oss) och hon stod lugnt inne i släpet och käkade hö.

Det var en tuff match. Men det kändes väldigt bra när det var gjort. Det är bara så att hon måste acceptera mig som ledare och hon vet mycket väl att inget konstigt händer när jag är med så jag förstår inte varför det ska diskuteras så in i bomben. Det har aldrig hänt henne något otäckt i hela hennes liv när hon varit med oss och inte heller när hon åkt släp. Vissa hästar är bara starkare än andra. Oftast de allra bästa vill jag påstå. Jag är konstigt nog rätt så förtjust i de här som man får övertyga att man är värd att vara ledare för. När de väl accepterat det så är de kanonhästar.

Imorse gick hon in i släpet, protesterade lite, men gav sig ganska direkt och gick sedan in och ut flera gånger utan tjafs. Puh!

Jag har varit inne i ridhuset två gånger idag, med Alissa, och tränat lasning. Nu är hon helt lugn och går på rampen och något steg in i vagnen.

Hon är verkligen bekymrad och hinner bajsa fem gånger på en kvart. En hårfin gräns var jag kan be henne om saker och var jag måste avvakta. En häst som bara är envis, för det finns sådana är jag säker på, de kan man ge en dask i rumpan och be dem sluta larva sig och så är det bra med det. T ex Dula, som kan frysa fast för att hon hade tänkt sig göra något annat. Henne kan jag bara säga "skärp dig" och så går hon in.

Att pressa en rädd häst däremot blir inte bra alls. Nu tar vi det väldigt, väldigt lugnt ett steg i taget.

Hon går upp och jag backar henne innan hon själv kommer på den idén och sedan går vi upp igen och hela tiden får hon beröm.

Det räckte att Kenneth kom in i ridhuset så belv hon misstänksam och undrade om han skulle försöka få på henne på något sätt.

Det lustiga är att när hon väl gått in är hon kolugn. Åker lugnt och fint och backar av fint. Det är själva momentet att gå på som är jobbigt och det är liksom hela finessen med att åka släp, att de går på först...  

Jag har fått henne för att träna mitt tålamod. Men vi löser detta. Skam den som ger sig. Ett par gånger om dagen kommer att göra susen. Hon har åkt, men det var ett bra tag sedan och dumt är att inte träna lite då och då.

Var kommer allt regn ifrån. Hela vårt lösdriftsprojekt har stagnerat. Dels p g a att de blir tjocka så de rullar och sedan vädret. De får nog bli "inne-höns" ändå. Ska jag erkänna är det mysigt att ha dem i boxarna så vi gå ut och pussa på dem utan att bli våt och kall själv.

De måste ha hö för att hålla värmen om de går ute och hö plus allt vårt gräs gör att de kommer att bli för tjocka. Nu bantas de på natten med mindre mängd hö och tjock, varm och go halmbädd. Halmen blir  det i alla fall inget späcklager av.

Annars trivdes de bra ute. Det är också svårt att få en helt jämn flock vad gäller matbehov. Nu har vi Azora en växande 2-åring tillsammans med tjocka 5-6 åringar och det blir inte riktigt bra. Visst kan vi plocka ut Azora om hon behöver kraftfoder, men det blir bökigt.

Vi får se hur vi gör, men det lutar nog åt att de är inne en hel del.

Vi lasttränar Alissa för fullt. Nu är hon lugn och fin och förhoppningsvis kan hon tänka sig att gå på utan problem snart. Hon har faktiskt åkt förut utan problem, men det hade hon visst glömt när vi skulle åka till hingsten i somras. Det var bara att börja om från början. Under den kaxiga ytan gömmer sig en liten rädd tös, som det oftast gör på de där "tuffingarna".

Vår fina "Lissi". Fotot har varit med förr, men jag tycker hon tål att tittas på igen.

Nu har våra normalt sett väldigt väluppfostrade små föl kommit in i slyngelåldern. Bailarino provar att smita emellan och sticka med ut när man hämtar första paret. Mycket kul, tycker han. Men det tycker inte vi!!

Corazona ska över huvudtaget inte alls följa med. Hon som stått som ett tänt ljus vid mammas sida ska nu utföra diverse sysslor och idag var vi istället för först ut, sista paret ut ur hagen.

Alla Aguilas ungar har ju detta fenomen vid två månaders ålder och Corazona har missat den tiden. Hon har varit exemplarisk, men NU kommer det alltså. Djädrans unge!

Det brukar bara ta två veckor sedan återgår det till normala fasoner igen, men det är tämligen irriterande när det pågår. Förpubertetstestning av matte och husse.

Så oskyldig hon såg ut, lilla hjärtat. Busungen.

Vi var iväg och skulle köpa ny dator idag. Elgiganten hade bra lockpris på en maskin, men tro nu inte att den fanns kvar. Men de hade en annan. Mycket bättre, till mycket högre pris som de istället rekommenderade. Sedan skulle man köpa till diverse saker för att få det som vi ville ha det och gud vet vad och helt plötsligt skulle det kosta minst dubbelt så mycket. Då blev vi så trötta så vi åkte hem.

Tror att mannen som räddade min dator förra gången även säljer maskiner. Vi ska kolla och då vet vi att vi får toppservice. Allt installerat och bara att tuta och köra.

Nu är det fredagkväll!!

Bianca och Espera trampade på is idag, för första gången i sitt liv. De trodde att marken rämnade och blev jätterädda. Stackars spanjorskor vad vi utsätter dem för.

Regnet det bara öser ner. Blääää och alla hästarna fick komma in igen.

Lite höstkänsla med Seebach, en ny favoritsångare.

Den bästa: