Jag har varit inne i ridhuset två gånger idag, med Alissa, och tränat lasning. Nu är hon helt lugn och går på rampen och något steg in i vagnen.

Hon är verkligen bekymrad och hinner bajsa fem gånger på en kvart. En hårfin gräns var jag kan be henne om saker och var jag måste avvakta. En häst som bara är envis, för det finns sådana är jag säker på, de kan man ge en dask i rumpan och be dem sluta larva sig och så är det bra med det. T ex Dula, som kan frysa fast för att hon hade tänkt sig göra något annat. Henne kan jag bara säga "skärp dig" och så går hon in.

Att pressa en rädd häst däremot blir inte bra alls. Nu tar vi det väldigt, väldigt lugnt ett steg i taget.

Hon går upp och jag backar henne innan hon själv kommer på den idén och sedan går vi upp igen och hela tiden får hon beröm.

Det räckte att Kenneth kom in i ridhuset så belv hon misstänksam och undrade om han skulle försöka få på henne på något sätt.

Det lustiga är att när hon väl gått in är hon kolugn. Åker lugnt och fint och backar av fint. Det är själva momentet att gå på som är jobbigt och det är liksom hela finessen med att åka släp, att de går på först...  

Jag har fått henne för att träna mitt tålamod. Men vi löser detta. Skam den som ger sig. Ett par gånger om dagen kommer att göra susen. Hon har åkt, men det var ett bra tag sedan och dumt är att inte träna lite då och då.

 

Magda

24 oktober 2010 03:31

Det där borde jag oxå göra ngr dagar i veckan på samtliga!!

http://www.descarada-de-fenix.blogspot.com

Ann-Britt

25 oktober 2010 10:35

Det är skönt när det är gjort och så skönt att veta att lastningen fungerar. Ändå blir det så att man bara skjuter det framför sig. Det tar tid och är inte det mest jätteskojiga man kan hålla på med.

 

Kerstin

24 oktober 2010 10:46

Corredor fick komma med på månskenspromenad igår natt/kväll. Han tyckte nog att det var litet tråkigt att promenera då man borde få sova. Men han skötte sig, som alltid. Han är en perfekt kombination av att vara mycket personlig och intresserad av mattes alla förehavanden och på samma gång helt utan dåliga vanor och olater. Jag kan inte nog berömma honom!! Nu har han fått byta till en hagen i skogen. Mitt halvblod mår dåligt av att gå på gräs då det fryser så nu går hela valack/lill-hingstgänget i skogen och käkar blåbärsris. De ser ut att må förträffligt av det. Hagen är jättestor så när jag ska då dit och hämta in någon av dem eller fordra dem så är det leken "leta-hästen" som gäller.
Jag tycker att Corredor börjar se betydligt mera vuxen ut i kroppen, han har blivit mycket grövre i bog- och mankpartiet.

Ann-Britt

25 oktober 2010 10:34

Härligt att höra. Det går aldrig att berömma våra uppfödningar för mycket. Vi tröttnar aldrig på att höra goda ord om dem.
Månskenspromenad låter väldigt mysigt.
Jo, det händer en del i kroppen på dem i den åldern. Tänk att han ska avelsvärderas nästa vår. Vår lille kille är stor nästan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Allt som allt tror jag att jag varit i ridhuset 7-8 gånger med Cassiopeia. Hon har gått från tämligen hysterisk till att kunna sittas på under dessa få gånger. I mitt tycke ganska fantastiskt. Idag har Ingrid stått i stigbygeln och vi gick några ...

Jag har nu en blogg på den här adressen:   https://gustavsborgcom.wordpress.com/     ...

Hur bekvämt som helst! Vi deltar i tävlingen Årets Svenska Måltidslitteratur 2015 som Måltidsakademiens BIblioteksstiftelse i Grythyttan utlyser varje år. 2013 deltog vi med vår första bok Året runt på Gustavsborg. Alla tävlingsbidrag finns med i mon...

Svalorna flyttar på samma datum varje år, nästan. Förrförra året den 12:e september, ifjol och i år den 14:e. Det blir så tyst när de lämnat och kvar står jag med all skit som ska skrubbas bort ;-) Nåväl de små mygg- och flugfångarna är väl värda en ...

Att visa sårbarhet/utsatthet är en utmaning för vår självbild, det vi tror på och känslan utmanar våra invanda mönster. Det vi kan fråga oss är vad är det som utmanas? Vad är vi rädda för? Vad måste kanske ändras för att acceptera denna insikt? Vår r...