Det här är väl härligt att se? Jag tillhör ju själv en av dessa konstiga människor som har en massa hästar och inte känner någon överhängande lust att sitta på dem. Kan ni tänka er!!

Jag är så nöjd med att umgås med dem och ta hand om föl och unghästar och uppfostra dem till goda "medborgare". Detta är min njutning i livet. Jovisst kan jag rida också, men det är inte det jag tycker är roligast.

Jag har funderat över hur man tolererar olika saker från olika hästar. Vissa hästar tar fram ens allra sämsta sidor t ex. Man kan bära sig hur dumt åt som helst. Har ni tänkt på det? Man kan stå och skrika och gapa över bagateller. Gör en annan häst samma sak så har man överseende. Det kommer väl inte fram förrän man har en massa olika individer. Har ni bara en häst märks det nog inte. Undrar vad som tar fram detta beteende. Är det för att vi är lika eller olika?

Vårt ledarsto, Aguila, är en sådan häst som jag tolererar väldigt mycket från. Hon kan göra saker som jag aldrig skulle låta en annan häst göra. Behöver jag säga att hon aldrig blir till salu??

Hon kan stå och tigga morötter av mig. Hon får två och vill ha en till. Får hon inte det blir hon sur. Då står hon och väntar tills jag vänder ryggen till och så tar hon ett försiktigt nyp i min rumpa, med öronen bakåt, bara för att visa att det är faktiskt hon som bestämmer. Hon nyper aldrig hårt, men ändå. Hade en annan häst gjort samma sak hade jag tillrättavisat, nu skrattar jag bara åt hennes hyss. Aguila och jag är som min mor och hennes granne var för varandra. De kivades och gnabbades, men var bästa vänner genom hela livet.

Kanske beror det på att hon var vår första PRE. Kanske för att jag  beundrar henne som mamma. Eller kanske för att hon leder flocken på ett suveränt sätt. Jag tror vi har ömsesidig respekt för varandra (även om hon vet/tror att det är hon som bestämmer). Hon följer mig som skugga om jag har henne lös i ridhuset.

Min älskade Aguila.