Gustavsborg PRE

Alla inlägg under oktober 2009

Av Ann-Britt - 31 oktober 2009 12:33

Jag har blivit orkidémamma och får kasserade stackare av dottern. Den här har stått i vårt köksfönster i två år utan att producera annat än blad, men NU kommer det en blomstängel. Kanske mina nunnor bett för den.

  

Vetenskapligt beprövat, av mig, är att ställa dem i ett norrfönster, vattna lite ibland och strunta i alla råd i blomsterböckerna. Då blommar de.

  

Gucci blommar vart hon är befinner sig. Här lite halvt bakom gardinen i kontorsfönstret, med utsikt över gårdsplanen.

Av Ann-Britt - 30 oktober 2009 17:30

Jaha, då fick jag en kommentar från dottern om sadeln, som hon har till salu. Då får jag väl vara snäll och skriva det här och är hon riktigt snäll hon också, så kan jag lägga en bild av sadeln om jag får den (bilden alltså) i ett mail.


du kunde ju tillägga att sadeln jag sitter i på bilden är till salu, lilla mor ;) mycket mycket bekväm sadel, sitter i korrekt sits direkt (finns bara ett sätt att sitta i i sadeln), perfekt att rida långt i, går att hoppa i och passar utmärkt till dressyr och säkert western med! :)


Sadeln är alltså den som finns på fotot i förra inlägget. Hör av dig om du är sadelsugen!


Nu kommer bilder på den.

    


Av Ann-Britt - 30 oktober 2009 12:40

Putte var på plats som vanligt imorse. Puh! Han har varit bort en gång tidigare och då vet jag inte vad han var med om, för han var väldigt skygg och ljudrädd när han kom hem. Men tacka vet jag kastrerade hankatter, de är mer hemkära. Vi har haft en honkatt och hon kunde försvinna i dagar. Mycket oroande, trots att hon gjorde så ofta. Vi var alltid rädda att något hänt henne. Hon var makalös på att ta sig ut. När det var riktigt, riktigt kallt fick vi stänga alla portar i stallet, för att inte vattnet skulle frysa, men hon lyckades hitta ett söndrigt gammalt fönster uppe på loftet där hon hoppade ut. Sedan kunde hon inte ta sig in igen och var ute hela natten i 10-15 graders kyla. Stackars lilla Niki. Till slut hittade vi var hon tog sig ut och kunde stoppa igen hålet i fönstret.

  

Dottern och jag, välklädda, på ridtur uppe på Kullaberg. Det var på den tiden vi hade ett "flyktigt" halvblod. Jag hade inte ridväst för att jag trodde jag skulle ramla av utan mer för att skydda mig mot grenar och annat i skogen. Det är lätt att få en gren i ryggen när man duckar under träd osv. Läste i senaste numret av tidningen Ridsport om flickan som blev avslängd, sparkad och var död i 17 minuter, innan de lyckades återuppliva henne. Nu åker hon runt och pratar på ridklubbar och annat om säkerhet. Tyvärr har det blivit modernt att rida utan hjälm och jag kan inte riktigt förstå hur folk resonerar. Alla hästar kan bli rädda och sprätta till. Jag har sett en duktig dressyrryttare bli avslängd på stallbacken. Hon hade precis suttit upp och hästen blev rädd för något. Den reste sig och hon for i backen. Som tur var gick det bra den gången.

Men visst säkerhetsväst är ett skit så klumpigt det är. Jag får erkänna att den satt bara på vid uteritt. Styvt och eländigt och svårt att vara smidig och följsam.

Jag åkte i backen, så det visslade, innan vi köpte ovanstående halvblod. Fick tillbringa ett par dagar på Danderyd och har helt förträngt flera timmar av den dagen. De är komplett borta ur mitt minne och det sörjer jag inte direkt. Som tur var hade vi en god vän med när jag skulle provrida (vi köpte inte den hästen!). Hon är sjuksköterska och kanske med hennes hjälp fick jag gräddfilen in på akuten. Mer och mer av mitt minne försvann när vi satt hos henne, efter olyckan. När jag inte kom ihåg vem Alexandra (vår dotter) var förstod Lotta och min man att nu var det nog dags att åka in med lilla Ann-Britt. Jag grät för jag visste att jag borde veta vem de pratade om, men jag hade ingen aning. Detta har de alltså berättat för mig, jag minns ingenting.

Minns när jag vaknade upp och låg iklädd en ful sjukhussärk och det kom in en dundersnygg sjuksköterska (manlig). Jag frågade Kenneth, med panik i rösten, om den där killen hade klätt av mig. Jag kommer inte ihåg Kenneths svar ens, men jag tror att jag själv klädde av mig.

Jag som normalt har superlågt blodtryck hade högt och fint varje gång "den där" tog trycket på mig.

Det tog säkert tre veckor innan jag kunde gå rakt fram utan att bli yr. 
Så utan hjälm rider jag inte!!! Utan hjälm vid den olyckan hade jag inte levt. 


Av Ann-Britt - 29 oktober 2009 11:39

Putte dök inte upp till frukosten och det är väldigt ovanligt. Tiger kan ta en tur och vända hemåt vid 10-tiden. Det har vi vant oss vid. Men Putte, han är klistrad vid dörren klockan sju när Kenneth går ut för att morgonfodra. Så icke idag och vi var oroliga.

Jag var nere och fotade och filmade lite i hästhagen, men kunde inte förmå mig att gå in och mocka förrän jag kollat vägkanten. Jag vandrade fram och tillbaka längs "vår" vägbit och som tur var hittade jag ingen katt.

Men både Kenneth och jag var bekymarde. Vid 10 släntrar en liten grå-vit Putte in i stallet och tittar förvånat på oss två som slänger oss ut ur varsin box och skriker "men lille Putte , var har du varit?". Han såg ut som "har jag missat nåt?" och sedan gick han bort till lektionslokalen för att få frukost. Man riktigt såg hur han skakade på huvudet åt sina knäppa människor. Fast jag tror nog han är rätt nöjd med oss ändå, trots knäpphet.

  

Klarblå himmel, sol och härligt hästväder. Nästan helt avlövat i kastanjen.

  

Två föl, vet inte säkert vilka. Aciano och Futura tror jag bestämt.

  

Capitano främst och Futura bakom honom.

Filmade lite också. Inte så mycket bus idag, men det är trevligt att se deras interaktion också. Ganska små medel som används när de visar varandra att "nu räcker det". Speciellt om ni orkar se hela och ser Aciano och Futura i sista scenen. Nu är väl kanske han ovanligt snäll också...

Jag ska lägga på lite musik så vi slipper höra klafset när de går i det lätt höst-vatten-sjuka gräset.

Mockningen gick som en dans när vi var två personer. Vi var klara med allt till 10.30-fikat Idag är jag inte trött utan lite kaxigare och tycker att snälla maken egentligen inte är snäll utan det är ju så att han är 50 % delaktig i rörelsen och då borde inte jag behöva göra allt grovjobbet. Ha, var fick jag luft ifrån?? Nu ska det bli ordning på torpet och en gubbe i stallet!

Av Ann-Britt - 28 oktober 2009 20:05

Titta vad jag hittade i rabatten!

  

Violer blandat med höstlöv och nedfallna päron. Tiden är ur led.

Inget att rapportera om dagen precis. Har gjort Väla Centrum osäkert ikväll med dottern som sällskap. Tittade lite i affärer och käkade wok. Trevligt och mättande.

Min kropp är sliten. 10 hästar på box, varav 4 sto+föl-boxar, det tar på krafterna. Min snälle man ska hjälpa mig på morgnarna med att mocka några boxar. 


Av Ann-Britt - 27 oktober 2009 19:51

Den som inte blir glad av den här och får sprittande ben, utnämner jag till Årets surkart!


Av Ann-Britt - 27 oktober 2009 12:02

PRE-föreningen ger ut en Hingst- och Stuterikatalog och vi håller som bäst på med texten till vår presentation. I förra katalogen fanns det bilder på Nobleza, Azora och Corredor och det ofattbart att den stora tjej som går i hagen, är samma som den lilla plutta som ligger i gräset på en av bilderna.

Vi har konstaterat att årets småttingar vuxit nästan 30 cm sedan de föddes. Nästan ofattbart. 27 cm på fyra månader har Futura vuxit. Jag satt och tittade på gamla foton på våra föl och här kommer några:

  

Såhär gott kan man sova, som föl på Gustavsborg. Fuego i Alexandras knä. Han bor i Norge numera.

  

Amorosa som alldeles nyfödd och fortfarande blöt efter födseln. Hon fick glädjen att födas ute, en morgon, i strålande sol. Hon lever nu ett gott liv i Norge.

  

En stolt mamma med lille Corredor.

  

Corredor ett år senare. Så otroligt go kille! Numera Kerstins älskling, i Finland.

  

Viento, som ni såg några inlägg tidigare i min blogg. Nu är han två år gammal och gotlänning.

  

Alissa som tämligen nyfödd. Vacker som en dag.

  

Alissa några månader gammal. Hon bor kvar och är fem år.

  

Nobleza som liten bebis. Hon bor nu hos Cilla i Hästveda.

    

Kelgrisen Estela, Noblezas mamma, i Kenneths trygga famn och där lär hon stanna för resten av livet.




Av Ann-Britt - 26 oktober 2009 13:30

  

Vår fina björk som egentligen är på tok för stor för sitt eget bästa. Kenneth hotar varje år med att den ska huggas ner om det blir kallt och fruset i marken. Annars har vi sönder hela gräsmattan. Nu blir det aldrig så kallt och för min del gör det inget. Jag tycker den är fin. Men visst, den är lite dominerande. Hur som helst om den blir nerhuggen har vi björkved för flera år framåt.

Våra småknoddar är för roliga. Varje morgon kör Rombo och Aciano igång när de blir utsläppta. Står på bakbenen och springer och jagar varandra. Men det är bara uppvärmning för Rombos riktiga kamp. Favoritkompisen är Capitano. Så Rombo stretchar och värmer upp med Aciano medan vi hämtar nästa gäng. När Capitano kommer blir det full rulle. De ligger på knä och biter i varandra, står på bakbenen, hoppar och far. Det är en fröjd att titta på dem. Ju äldre de blir ju vildare blir förstås lekarna.

Sedan kan man provhoppa lite på mamma tycker Rombo, men mamma bara promenerar iväg. Lätt irriterad över sonens fasoner.

Alla föl verkar ha samma utvecklingsmönster och nu har vi börjat vänja oss vi vad som komma skall. Just nu är vi inne i en väldigt lugn period. De flesta går lugnt och fint till och från hagen. Runt två-tre månader brukar hingstarna testa vad som händer om man studsar fram och tar en litet snabb tugga på den som håller i grimskaftet. Det brukar inte bli så bra...hm. De ger upp försöken ganska snart. 

Sedan brukar de testa vad som händer om man helt plötsligt tvärnitar, så axeln dras lite lätt ur led på den som är grimskaftshållare. Inte heller så bra, men svårare att förutse för oss människor. 

Rombo har en period nu där han spelar envis åsna som ska stå kvar på stället. Inte heller så kul för mamma och mig. 

Aguilas ungar har alltid en period på ca två veckor där de testar vad som händer om man vägrar komma för att få grimma på. Mamma står snällt vid grinden och väntar och väntar och väntar. Fruktansvärt tålamodsprövande, men det är bara att ta sig igenom. Grimman ska på och de ska lära sig att komma till grinden och stå still där. Nu vet vi att det kommer med alla hennes ungar och då är det lättare att tackla humöret (på oss alltså). Två veckor sedan är det klart.

Alla våra hästar kommer snällt och ställer upp sig i tur och ordning för insläpp. Det underlättar väldigt mycket. Vi tar dem i rangordning (högst rang först in) och det är tryggt för hästarna. Inget bråk och stök. Samma gör vi vid utsläpp. De som är ranghögst kommer ut sist. Annars är det lätt att det blir bråk vid grinden om man släpper ranglåg häst sist.


Presentation

Fråga mig

22 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31
<<< Oktober 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS


Skapa flashcards