Jag har suttit och dreglat framför TV:n när TV2 sänt dokumentären om modehuset Chanel. Helt underbart! Inget flåshurtigt amerkanskt Oh my God, bara lite Oh la la.

Som "gammal" skräddare blir jag förstås helt grön av avund när jag ser vilka tyger sömmerskorna får att jobba med. Mmmmm..

Och denna perfektionism. Man tycker ju att vad spelar det för roll om klacken är fem millimeter lägre. Det är väl ingen som hinner se det på den lilla korta stund modellen går på catwalken. Men det är ju detta som gör succén förstås. Att vara perfekt i allt.

Den lille härlige skomakaren som glatt går fram och tillbaka mellan Chanel och sin egen ateljé både fem och sex gånger på en dag, för att ändra lite på en klack, förlänga en tå, ta ur lite mer i ringningen osv, osv.

Eller brodöserna på Lesage när de satt sex eller åtta stycken damer och broderade fast pärlor på tygbiten som skulle bli en brudklänning. Det är hantverk det!

Eller den gamla damen som sydde fast guld och glitter på snörmakerierna till dräkterna. Hon hade jobbat i princip dygnet runt i två veckor. Hon satt i ett ganska mörkt rum, utan glasögon och sydde och sydde. Hon sov två timmar per natt. Hon verkade älska sitt jobb.

Sömmerskorna ändrade och ändrade och ändrade och sedan skrider Karl in och ändrar igen och de får gå tillbaka till sitt sybord och ändra de också. Puh! Vilket tålamod. De har min vördnad. Det är nästan till och med så jag förstår priset på Haute couture när jag ser allt jobb som ligger bakom.

Hittade videon Ooh la la av en händelse, men den var lite rolig tyckte jag. 

Det är så trevligt med kommentarer från er. Någon har ibland undrat om kommentarerna kommer fram osv. Det fungerar så att ni skickar en kommentar och sedan godkänner jag den innan den publiceras. Därför kan det dröja ett tag innan den syns på bloggen. 

Fortsätt kommentera alltså, det är ju mitt nöje med bloggen att få höra vad ni tycker. Än så länge har jag inte fått någon kommentar som inte kunnat publiceras